The AWKWARD SwedeBlogg (Webnewspaper)

Del.1 av 2 om Karlstads kommuns "Demokrati".

Kommunal Demokrati, ett Stort Skämt i Karlstads kommun!


Så kan man sammanfatta verkligheten om hur man använder sig av de lagar en
kommun ska grunda sina olika verksamheter på idag.
Den ena paragrafen efter den andra tolkas, efter hur de politiska vindarna blåser
för tillfället men framför allt efter hur ekonomin ser ut.

Medborgarnas rättigheter uppfylls inte efter den enskilldes behov utan efter hur mycket
man tycker att man kan lägga i skattepengar på dem.

När man utgår från den hjälpsökande gör man det inte efter dennes faktiska aktuella
behov och situation, utan efter den minsta möjliga överensstämmande nämnaren
mellan vad man, i värsta fall kan bevilja och de behov som man tillåter den
hjälpsökande att ha (enligt fastställda cyniskt uträknade kalkyler).
Kan man dra av en krona här och där, på luddiga grunder så gör man det.
Hur det sedan går med den enskilldes ekonomi och livskvalitet,bryr man sig inte om.

Ramlagarna är utformade så att de generellt är "rättighetslagar" och i texten står det att
de är "tvingande" för Kommunerna.
Också detta begrepp,"tvingande" betraktar man som en petitess, för kommunerna
gör sina tolkningar, med tillsynsmyndigheterna på Länsstyrelsens goda minne.
Beslut som kommunens enheter tar inom deras egna tolkningar dvs felbeslut till den
enskillde, inom ramen för sina egna tolkningar,kan visserligen överklagas till en
Förvaltningsdomstol (Länsrätten).
Men vad hjälper det om kommunen tolkar lagen som dom vill ändå, från början?

Förarbetena (lagstiftarnas förklaringar till hur lagarna ska tillämpas)skall ge
mer specifika riktlinjer ner i detalj.
Tyvärr är många av de riktlinjerna luddigt skrivna.
Man använder ord som kan tolkas efter behag.
Ett enda "juridiskt svagt ord"kan göra att en kommun medvetet tolkar kring texten men
ändå hänvisar till texten.

De styrande politikerna bestämmer vilken linje de kommunala verksamheterna
skall ha, men tjänstemännen utformar fördelningen av de allmäna medlen i form
av regelverk.Det finns till och med en professionell "tycka till-tjänsteman"
I karlstads kommun som anger både tolkning av lagarna och hur regelverken
ska se ut.


Socialtjänsten finns knappt kvar.Åtminstone inte verksam på det sättet som
har gällt sedan den första lagen tillkom i slutet på 1950-talet.
Ett nästan pinsamt slående exempel på detta är Karlstads kommuns sk "Arbetslinje".
I förarbetena till SoL(Socialtjänstlagen, SoL2001:483)menar man att kommunerna
inte får kräva "Motprestationer" för att bevilja och ge försörjningsstöd (socialbidrag).
Men, genom att slå ihop Arbetsförvaltningen och socialförvaltningen , så som man gjorde
2004, tycker man sig kunna kringgå vad lagstiftarna menade med Motprestationer i SoL..

Man ställer krav på att den som söker försörjningsstöd skall genomgå en sk arbetsprövning
hos kommunen och gärna en arbetsprövning också på AMS.
Om den hjälpsökande inte går med på det, beviljar man inte socialbidrag.
Detta tycker både riksdagens lagråd och socialutskottet är att villkorera socialbidraget.
Det varken tycker karlstads kommun eller bryr de sig om.

Kommunernas arbetsprövning är inte alls till för att ordna ett riktigt arbete,med avtalsenlig lön,
anställningstrygghet och pensionspoäng, utan ett försök att, genom "utredningstekniska teknikaliteter"
skyffla över de hjälpsökande, till alla möjliga tänkbara bidragssystem i samhället annat än
utbetalning av socialbidrag.

Regeln man hårddragit i lagtexten är att den hjälpsökande inte kan "tillgodose sina behov på annat sätt",
och därför har rätt till försörjningsstöd (Socialbidrag).
Det menar man skall betyda att den som inte har arbete skall söka varenda typ av bidrag för att
överleva, som finns.Först då alla de möjligheterna uttömts finns ingen annan utväg än försörjningsstöd
från socialförvaltningen.
Så fort den som söker socialbidrag, slussats in i något annat system, kanske blivit det som förr kallades
förtidspensionerad och därigenom kommit ut ur kommunens försörjningsstöd,är allt frid och fröjd.

Socialbidrag anses inte som självförsörjning vilket det inte är heller,
men att de som skyfflats undan ändå lever på bidrag, fast från andra system i samhället
är lika litet "självförsörjda", det är inte så viktigt för kommunen.
Man har ju i alla fall fått bort folk från socialbidragskontot.

Och så har man "sysselsatt" folk med något att göra,dvs att bli mer eller mindre sönderutredd
och tvingad till oavlönade arbetsuppgifter hos kommunen eller förvaring med arbetsterapi i någon
av de kommunala avstjälpningsverksamheter som man bygger upp efter behov.
SoL's ( Socialtjänstlagen) text ,kräver att kommunernas stöd skall vara i riktning mot ettt självförsörjande
vilket arbetslinjen inte gör i praktiken, utan bara i teorin.

Det har visat sig att trots att man tagit till det moderna begreppet:"Coatching" har framgången
att hjälpa folk ut i reguljärt arbete, varit astronomiskt liten.
De som arbetar med coatchingen har blivit så fartblinda i sin verksamhet att de inte ens märker att deras
arbete och metod, inte har någon verkan ens i den riktning de själva tror.
Frågar man dessa, låter det som om att alla som de har coatchat, förr eller senare blivit självförsörjande, vilket man
inte kan vara, utom om man har ett avlönat arbete eller är pensionerad.
Sanninegn är den, att de inte har en susning om "om allt står bra till" efter att man har dumpat av sina "klienter"
i något bidragssystem.
Inte förän klienterna , efter ett tag kommer tillbaka, upptäcker man hur det står till och då är
det alltid klientens fel, att han/hon befinner sig i den situationen att de har kommit tillbaka,anser man.
Men antalet folk som får socialbidrag har ju sjunkit.

De jobb som en del av de bättre lottade trots allt får( eller praktik) skulle ändå kunnat förmedlats av
arbetförmedlingen, utan kommunens inblandning.
Att de flesta andra, förr eller senare, måste komma tillbaka och åter söka socialbidrag, är det
mycket tyst om, både från kommunpolitikerna och tjänstemännens sida.
Och det man i synnerhet inte vågar vidröra är att i stort sett alla de som kommit tillbaka, genom de
"turer" de tvingats genomlida,inte är ett dugg mer eftertraktade på den reguljära arbetsmarknaden
efter alla dessa turer utan snarare är ännu mer märkta och utslagna.

Först då förstår de drabbade, vilket stort skämt Karlstads kommuns arbetslinje i praktiken är
där man menar att bara för att de har gjort något under sin anställningslöshet, så kommer
arbetsgivarna att tycka att de är mer attraktiva att anställas än om de bara hade försökt att mer
målmedvetet söka arbete istället.
Man förstår inte, att det är ett hårt heltidsarbete att söka arbete, i synnerhet i arbetslöshetens sverige.
Detta tycker man att de skall göra ändå, vid sidan av låtsassysselsättningen eller terapin.

De Demokratiska rättigheterna och "rättighetslagarna" som lagstiftarna skapat
är som ni märker, satta ur funktion, ur sina ursprungliga roller i vårt välfärdssamhälle.

Ju mindre våra rättigheter är specifiserade i lagtexterna och detta skall vara riksgällande, desto
mer makt att urholka lagens mening och funktion kan kommunerna tillåta sig.
Kommunernas "självbestämmanderätt" gör att i stort sett ingen instans i samhället, kan slå
kommunerna på fingrarna, hur tokigt de än vantolkar välfärdslagarna.
En medborgare kan inte ens begära en "Kommunrevision" för att få tolkningarna prövade,såvida
den enskillde inte betalar den revisionen själv.
Genom en revision kan man visa på hur galet det är ställt i en kommun, både i lagtexttolkningarna
och lagarnas tillämpning men också i hur man använt skattemedlen.

Och Regeringen kan man heller inte vända sig till, därför att de sällan tar upp enskillda fall.
De berörda ministrarna kan inte ens "slå en kommun på fingrarna".
De kan komma med "kritik" men alls inte lägga sig i kommunernas interna affärer.
Det enda sättet att få något gjort, är att skapa opinion genom medierna(som sällan gör något
utan att fråga den Politiska Eliten först)så att någon/några i riksdagen får upp ögonen och skriver
någon motion så att nya tillägg i lagtexten så småningom kan komma till, text som
kommunerna åter igen tolkar, presis som dom vill.
Och så är man på ruta ett igen.

Vad skall medborgarna göra, då politikerna och deras lakejer,kommunaltjänstemännen,tar galna beslut
som folk får lida för, som förstör folks liv, som skapar otrygghet och mer utslagna, beslut som låter
bra men som i praktiken är urusla?
Kanske att bilda en intresseorganisation för de utslagna, enligt den svenska Demokratimodellen??
Det är många som far illa i samhället pga de saker min artikel har beskrivit här, men frågan är den:
Tror verkligen någon att politikerna och tjänstemännen skulle bry sig om vad de utslagna har att säga
bara för att de skulle "organisserade sig"?
Knappast!

Man bryr sig helt enkelt inte om vad de svagaste och mest sårbara i samhället har att säga i alla fall, även om
man fortfarande gärna nynnar på mantrat om att värna om de utslagna., för syns skull.
Då behövs, ibland, någon "obekväm person" som säger ifrån och blir ettrigare ju mer man ignorerar och inte tar
denne på allvar.
Avslöjar någon till allmänheten, det fusk,de övergrepp och den korruption av maktmissbruk som förekommer
så kommer de som styr, i allmänhet inte undan sitt ansvar.
Förr eller senare når "larmet" också en samvetsöm journalist, som hjälper till.

Då blir det plödsligt allvar av!

En del av maktpersonerna förstår att detta förr eller senare kan ske och tar därför de "obekväma" på allvar.
Enbart de mest förhärdade, med psykopatpersonlighet som tycker att de kan komma undan med vad som helst
tystar ner eller ignorerar eller rent av utsätter de obekväma för övergrepp, för att försöka sätta dem ur spel.

Tyvärr är den senare beskrivna kategorin maktpersoner överrepresenterade av kvinnor, vilket inte alls ser fint ut
i genusforskningens och feministpolitiskt korrekta sverige.
Faktumet framålls sällan.

Det var ett smakprov på vår heligaste ko, Den Svenska Demokratin.
*Fortsättning i Del 2